vanillaz.com

Jag är en smul hypokondriskt lagt. Det går egentligen inre en dag utan misstänker att jag drabbats av någonting riktigt hemsk som cancer, malaria eller något lömskt virus i benstommen som hotar att äta förstöra allt och orsaka benskörhet göra mig helt rullstolsbuden. Nu visar det sig i regel att jag haft helt fel och att allt varit ett utslag av min sjukdomsnojighet. Men just då när jag är uppe i varv är det fruktansvärt. Jag kan liksom inte tänka på något annat över huvudtaget så hemskt och handikappande är det på fullaste allvar. Ibland kan jag tänka det bästa för mig kanske skulle vara att drabbas av en riktig sjukdom för att sedan (förhoppningsvis) tillfriskna. Något sådant kanske behövs slipper gå runt och oja mig över än den och än det andra. Jag vill ju inte vara en jobbig gnällspik, jag gillar inte ens sådana själv och nu håller jag på att bli en själv.